Klippångest

Det har gått ett par, tre månader sedan du klippte dig sist och du har börjat känna att ditt hår har fått den efterlängtade längden.

Men dessvärre är topparna slitna och du vet att du måste till hårfrisörskan igen. Man vill dra ut på det och försöker med alla medel att behålla kvalitén på håret. Det blir inpackningar varannan dag och man försöker hålla sig borta från borsten så att den inte får chansen att slita på det sista av dina toppar.

För killar är detta oftast inte något större problem, det är bara att gå och klippa sig och sedan är det problemet borta. De tänker inte så mycket på om det skulle råka klippas lite för mycket, eftersom det växer ut så snabbt igen och blir för långt. Det är kanske snarare bättre att klippa en aning för mycket, för då behöver man inte gå till frisören lika ofta.

Kärleksfullt förhållande

Men för tjejer är det en helt annan sak. Det handlar om att klippa bort en del av sitt älskade hår. Vi har ett mer kärleksfullt förhållande till vårt hår, tror jag. Själv så kan jag erkänna att jag ibland kan må dåligt efter att har varit hos en hårfrisörska som klippt för mycket. Ibland känns det som att hela ens liv är mer eller mindre förstört på grund av klippningen. Men det behöver inte vara så att hårfrisörskan klippt för mycket utan det kan räcka med att hon/han klippt mig för att det ska kännas som ett mindre trauma.

Men som tur är vänjer man sig vid sin nya hårlängd. Det tar väl ungefär två veckor för min del, sedan känns det någorlunda bra igen och man återfinner hoppet att få lika långt hår som man hade innan man klippte sig.

Ångestattacker

Varför har en del, sådana som jag, dessa ångestattacker så fort man ska klippa sig? Jag har en teori (min teori) om att det kan ha att göra med att jag hade längre hår då jag var liten och att man därför kopplar ihop det med barndomen som en bra och rolig tid i sitt liv. Det är ju inte alls logiskt egentligen, eftersom hårlängden inte har något att göra med hur roligt man har. Kanske var det för att man blev populärare då man hade långt hår och lekte hårfrisörska med sina kompisar? Det var ju så klart roligare att göra frisyrer och uppsättningar på den som hade långt hår!

Fast kanske klippångesten är ett tecken på att man har barndomen i sig fortfarande? För tänk hur man skulle se ut om man lät hårfrisörskan klippa så mycket som han/hon ville? Det är nog tur att man bryr sig om sitt älskade hår i den grad man gör!

Ida Bengtsson
2006-03-24