IgÃ¥r var det dags för mig att komma tillbaka i form efter julledigheten sÃ¥ jag tog mig med tunga steg till VV’s nya lokal pÃ¥ Jakobsbergsgatan.
Fina lokaler, visst. Men kolla hur väl man ser in! Hur kul är det att stå i den där fettokön och förnedras samtidigt som andra utanför, smala jävlar utan viktproblem kan stå och peka på oss. Som om vi vore apor i bur.
”Var gör dom pappa?” säger en liten unga och rycker i sin pappas rock. Pappan böjer sig ner och tittar pÃ¥ ungen sedan tillbaka pÃ¥ oss. ” Ja, Molly dom är förlorarna i samhället. De är svaga och kan inte sluta äta, de bara äter och äter sÃ¥ nu mÃ¥ste de stÃ¥ i den där kön och sitta pÃ¥ möten för att inte äta ihjäl sig”.
”Är dom som damsugare, pappa?”
”Ja, fast värre”.
Ja, så gick det kanske inte riktigt till. Men det är i alla fall inte kul att alla ser att man går på VV. Nu skriver jag det visserligen här i bloggen. Men alla kanske inte är lika öppna som jag. Jag tänker också på att det är mycket kontor där och risken att en kollega springer förbi och sen skvallrar på lunchen är stor.
”SÃ¥g biggan pÃ¥ VV igÃ¥r”.
”Haha, vilken loooser. Eller inte haha!”
”Hahaha”
”Fetto Biggan, fetto Biggan!”
När jag stod i den där jävla kön kom den här kvinnan förbi.
Karin Nileskog. Hon är visst någon mycket viktig person i VV-världen. Det är hon som tjänar pengar på att vi är feta. Hon gick fram till tjejen framför mig.
”Ursääta maj” sa hon pÃ¥ sin helsingborska. ”FÃ¥r jag prata litta med daaaj?”
Tjejen tittade mycket undrande på Karin. Tjejen såg lite ut som ett rådjur som precis insett att en jägare står tio meter framför med ett gevär. Vad har jag gjort? Tänkte hon säkert. Vet hon om att jag slarvat med Pointens, kommer jag bli straffad nu?
”Jauu undrar baura litta vad du tyckör om vÃ¥ura nyja lokaauler?”
”Jo, de..”
”Ja, vau brau! För di äur litta vad vi vill göura. Vi vill synas mer, finnas mä i stadsbilden. Förut lÃ¥g lokalen ju högt uppe och inte sÃ¥uu synligt. Men nu syns vi meer. Va bra att du gillar det!”
”eeeh, j…”
”Tack för att ja fick prata litta med di”
Sen gick hon vidare till nästa offer. Nöjd med sig själv. Synas mer i stadsbilden… Jo, tack, jag känner mig jävligt synlig just nu, tänkte jag samtidigt som jag plockade av mig jacka, tröja, skor, klocka och undrande hur mÃ¥nga bekanta som sÃ¥g mig just i den stunden. Ni har lyckats Karin, grattis.
/Leone
